…då blir jag glad i själen.

Diskussionen kring huruvida man kan skilja på materiel och material, utelämna infinitivmärken eller särskriva ord på reklamskyltar eller inte, kanske inte är så väldigt viktiga om man sätter dem i perspektiv. Det här är viktiga språkdiskussioner.

http://www.wasabi.nu/humor.asp?page=syftningsfel

Läs och begrunda.

För några dagar sedan åt jag pizza med några vänner. Det var inga andra människor på restaurangen, så det tog inte lång tid innan pizzorna låg på våra tallrikar. Killen som arbetade på restaurangen var väldigt trevligt och pizzorna han bakat var väldigt goda. Kanske till och med den bästa pizza jag har ätit. När jag och mina vänner ätit klart tog vi på oss våra ytterkläder, tackade för maten och gick därifrån. Precis när dörren gled igen bakom oss så vände jag mig om, och vad fick jag se? Det skar i mitt språkhjärta, för detta var vad jag fick se:

Finn två fel

Jag tänkte: hur kan jag ha ätit här? Vilken idiot är det som inte kan stava till ”Öppet” och ”Välkomna”? Är man så korkad så kan man antagligen inte baka pizza heller. Vad var det egentligen som han gav mig att äta? Smakade det inte lite konstigt?

Min trovärdighet för pizzerian sjönk på en gång. Innan jag såg dörren tyckte jag att maten var fantastisk, men efter att min blick landat på entrédörren försvann varje gnutta av trovärdighet, professionalism och tillit.

Som ytterliggare exempel kan jag berätta om en föreläsning som jag varit på, där föreläsaren använde sig av en PowerPoint som hjälpmedel. I denna PowerPoint återfanns ett flertal stavfel som fick mina ögon att blöda. I samband med upptäckten av dessa stavfel sjönk mitt förtroende för föreläsaren och långt innan han avslutade föreläsningen hade jag avslutat mitt lyssnande.

Hur viktig är trovärdigheten? Det beror helt på vad man vill uppnå. Vill man att folk ska lyssna på vad man har att säga så bör man se till att texten i ens PowerPoint är rättstavad. Vill man ha gäster på sin restaurang så skadar det inte om menyer och skyltar är rättstavade.

Hur påverkas trovärdigheten av ett dåligt skriftspråk? Är det bara jag som reagerar på detta sätt?

… på så många olika sätt.

”Visst är det både pinsamt och skrattretande…”

Språk och dess små egenheter i all ära, men om det finns något som verkligen irriterar så är det fenomenet särskrivningar. Skrivihop.nu, Sverige mot särskrivning och X antal uppmärksamma människor i Sverige kan inte ha fel. Svenska språket består till stor del av sammansatta ord, alltså ihopskrivningar. När dessa ihopskrivningar felaktigt separeras så skapas två skilda ord, som i sin tur kan betyda något helt annat. Den vanligaste särskrivningen involverar foge-s, i exempelvis ”körkorts tillstånd” eller ”vitlöks smör”. Korrekt är naturligtvis att dessa ord skrivs ihop. Det som dock uppmärksammas mest är de roliga varianterna. Wikipedia tar upp exempel som ”brun hårig sjuk sköterska” och ”skum tomte”, men mina personliga favoriter är ”fryst kyckling lever” och en någorlunda konstlad ”ät skit långsamt”. Vilka är dina favoriter?

Det farliga med särskrivningar är att de blivit så pass vanliga att vi inte lägger märke till dem längre. De har således mer eller mindre blivit accepterade. På skyltar, på torgen, i mataffärer, i trappuppgångar och tvättstugor. Det verkar inte finnas någon hejd på eländet – och komiken. Med farligt menar jag att det kan förslappa svenskan och få oss att skriva på ett ovårdat sätt. Tur bara att det fortfarande finns så många som förstår vikten av ett korrekt språkbruk i formella sammanhang, i övrigt så tycker jag och förhoppningsvis många med mig att vi kan roa oss med orden. Om vi inte tillåter oss ha roligt med språket så kan det inte heller utvecklas. Kan vi då dra slutsatsen att särskrivningarna inte hotar vårt språk, utan snarare ger oss möjlighet att nyansera vår kommunikation? För språk är ju, som sagt, inte tråk!

När man kommit ungefär dit  är det dags  att föra in lite språkhistoria i diskussionen. Vad är det som gör att de känner att de ens kan prata om ’svenska’ idag, med tanke på vad som hände under 1400- och 1500talet? Vet de om att svenskan genomgick aldrig tidigare – eller senare – skådade förändringar under dessa korta 200 år? Vi tappar personböjningen av verben, kasusböjningen av substantiv och dagens bisatsordföljd börjar se dagens ljus. För att inte tala om alla de tyska låneorden, suffixen och prefixen! Och allt på grund av att det där jäkla Hansaförbundet som tog med sig en massa tyskar som kom och förorenade finspråket vårt! Vi vet ju alla hur tyskar är.

Fast egentligen behöver vi inte ens gå så långt tillbaka i tiden. Det räcker med att gå tillbaka ungefär 60 år, eftersom man först 1951 bestämde att det var okej att skriva utan att böja verben efter person (något som försvann ur talspråket redan under 1500talet). 1950 var man alltså en språkligist och förstörare av språket om man skrev ‘vi gick’ istället för ‘vi gingo’. Även om ingen faktiskt hade sagt så på ungefär 400 år. Och som skolelev innan 1906 lärde man sig att vit stavades ‘hvit’ och runt som ‘rundt’ (hade man dessutom inlett en mening med ett ‘och’ hade man nog gått hem med lite rödare bak).

Och räcker inte det kan man ju alltid nämna franskans stora inflytande under 1700talet. Och genussystemets förändringar under 1500-1600tal.  Och urnordiskan hade minsann varken ljuden ‘y’, ‘å’ eller ‘ö’.

Men ändå. Svenskan idag genomgår ju ett fruktansvärt förfall. Om 100 år kommer vi ju inte ens kunna kalla det svenska. Eller hur?

En del tycker att man måste kunna svenska för att ”få bli svensk”. Är man därmed svensk om man kan svenska? Vad är egentligen svenska? Går det att definiera? Det brukar sägas att ett språk är ett språk när det finns ordböcker, grammatik och regler som styr det, men är det hela sanningen? Det finns ju så många olika språk inom det som kallas svenska. Tänk själv hur många olika ”språk” du behärskar beroende på i vilken situation du befinner dig: bäbisspråk, syskonspråk, jobbspråk, kompisspråk. Då handlar det om så kallad kodväxling, det vill säga att man byter mellan olika koder (sätt att prata) beroende på sammanhang.

Hur du pratar och uttrycker dig avgör till stor del hur du uppfattas av dem du möter. Det gör stor skillnad om du pratar som kungen eller om du pratar som Ronny och Ragge. Då handlar det inte om kodväxling, utan om att använda sig av olika sociolekter. En dialekt vet de flesta vad det är, men en sociolekt? Din sociolekt beror inte på var i landet du bor, utan på var på den sociala rangskalan du befinner dig. Sverige sägs vara ett av världens mest jämställda länder, utan över- och underklass, men trots det är kunde man i undersökningar så sent som på 60-talet konstatera att det var möjligt att utan större problem gissa sig till vilken socialklass folk tillhörde bara genom att lyssna till hur de talade. Alltså måste det finnas både över- och underklass (även om det idag kanske snarare handlar om utbildning/arbete än om vad du har för efternamn)! Och alltså kan ditt språk också avgöra hur du uppfattas av andra.

Det är viktigt att vara medveten om att svenska är mer än ”bara” språk. Det avslöjar, definierar och begränsar. Helt av sig självt.Varje dag talar du om saker om dig själv, sätter dig själv i olika fack och begränsar dig själv. Kanske öppnar du dörrar. Utan att tänka på det.

Har du tänkt på det?

Har språket förfulats? Många påstår att så är fallet, men vad är egentligen fult språk? Innebär fult språk att den som talar/skriver använder sig av ovanligt fula ord, och i sådana fall… när blir ett ord fult?

I Norstedts slangordbok (1998) står ”ska du ha en lavett?” och ”prega in ett fikonträd i anus!” listade i samma kategori av uttryck. Är de jämnfula? Om jag fick välja att bli tilltalad på ett av ovanstående sätt skulle jag välja alternativ ett framför alternativ två, och alltså måste det finnas någon gradskillnad eftersom jag instinktivt gör skillnad mellan dem.

Fula ord blir ofta just fula när de handlar om sådant som vi normalt sett inte ”får” säga, sådant som inte är riktigt rumsrent. Det kan handla om kroppsuttömningar (bajs), sjukdomar (CP), mentala brister (stördo), oönskade mänskliga egenskaper (snålfan) och annat som är mer eller mindre tabu (knulla din mamma).

Fula ord kan också vara vanliga, snälla, rumsrena ord som helt plötsligt får en ny innebörd. Rubrikens ”dajm” har till exempel alltid, för mig, inneburit en godissort. Dajm är sött och lite krispigt, kanske inte min favorit bland chokladsorterna, men helt klart något positivt. Men om man använder ordet på ett sätt och i ett sammanhang där det betyder något helt annat än choklad (som t.ex. i filmen ovan där det kan tolkas som en synonym för det manliga könsorganet) blir det plötsligt ett fult ord! Ett ord kan ha flera betydelser men stavas på samma sätt (då kallas det för hononym) – ett och samma ord kan alltså vara både fint och fult!

Plötsligt blev det här med fula ord riktigt krångligt.

Dagens fråga: När passeras din gräns för om ett ord är fult eller inte?